Hemsk känsla...
Hej hej..
I fredags upplevde jag en hemsk känsla som jag tänkte dela med mig av..
Hela veckan har jag haft huvudvärk till och från och i torsdags fick jag nog och försökte eliminera mina risker att åka på huvudvärk även den dagen så jag sög i mig säkert fem liter vatten under dagen, men tro på fan att jag vid två tiden känner värken komma krypande på vänster sida av huvudet. Det dunkade så mycket så jag var tvungen att gå till spegeln och kolla om det syntes nåt dunkande...
Iaf.. När jag sen vaknade i fredags morse med en hel dags planerat tenta skrivande upptäckte jag att min syn var försämrad.. Först tänkte jag att det säkert berodde på att jag var trött så jag gick upp, kokade en kopp kaffe och satte mig vid datorn för att plugga. Efter typ två timmar kände jag fortfarande att synen inte återgått till det normala, men jag försökte att inte tänka på det för jag kände att jag verkligen behövde plugga och tyckte inte att jag hade tid att fokusera på min dåliga syn och mitt dunkande huvud. Men till slut kände jag mig riktigt orolig så jag gjorde som jag alltid gör nu för tiden. Jag googlade på graviditet och huvudvärk och hittade en del skrämmande saker så jag var tvungen att ringa min alldeles egna beslutsfattare. Jag ringde älskling och sa att jag var riktigt orolig och förklarade alltihop och vi kom fram till att jag skulle ringa barnmorskan och kolla läget.
Jag ringde till min barnmorska som är riktigt bra och jag förklarade min situation.
Jag hörde hur hon försökte lugna mig samtidigt som hon förklarade för mig att jag borde komma dit på en gång.
PANIK!!! Som tur är (det var nog ödet) var detta en av de få dagar som jag hade bilen här så jag rusade till bilen och åkte mot lindesberg lasarett där min barnmorska håller till.
Det var ungefär en halvtimme dit, men den här gången kändes resan som två timmar lång och alla fartkameror gjorde inte det hela bättre.
Väl framme nästan sprang jag in på barnmorskans rum. Hon pratade först lugnande innan hon tog blodtrycket. Blodtrycket var helt normalt, likaså urinprovet och jag har aldrig känt mig så lättat i hela mitt liv.
Både hon och jag misstänkte havandeskapsförgiftning och med tanke på att jag bara hade gått 25 fulla veckor så är lillen inte alls redo att möta världen.
Med beskedet att allt ser bra ut och att huvudvärken och den försämrade synen inte var ett tecken på havandeskapsförgiftning kände jag ett lyckorus som jag kan leva länge på.
På vägen hem vaknade lillen till liv och jag fick känslan av att han ville visa mer än någonsin att han verkligen lever där inne. Sen dess har han varit livlig som aldrig förr och nu märker jag att han har sina rutiner. Nu sover han när jag sover och är vaken när jag är vaken, vilket är otroligt härligt!!
Så från och med nu kommer jag att glädjas åt varje sekund han ger sig till känna och försöka njuta av graviditeten. Förut kände jag att jag hade varit gravid tillräckligt länge och bara längtade tills han behagar komma ut. Men nu är jag glad för varje sekund han vill stanna där inne och växa till sig. Visserligen längtar jag ihjäl mig efter den dagen han kommer och jag får se och hålla i honom, men när den dagen kommer vill jag att han ska vara redo och det är han ju inte än.
Det känns konstigt att känna såna starka band och känslor till någon som man liksom aldrig har sett. Jag undrar hur hans små fötter ser ut, jag känner dem ju hela tiden när han sparkar, men jag vill se..:)
Jaa.. det var det.. syster- hoppas att du är nöjd.. jag vet att du vill att jag skriver om lillen (jag vägrar skriva CG även om han är mest känd vid det namnet). Det kanske inte var det roligaste att höra om denna panikartade situation, men det jag ville komma till var ju hur det förändrade mitt sätt att tänka på den här perioden då man mest känner sig stor, otymplig och oatraktiv..:)
Såg förresten att det är en dokumentär ikväll som jag tänkte se. Den heter sluten avdelning och ikväll får man följa en person med bipolär sjukdom som vistas på en sluten psykiatrisk avdelning så jag tänkte spana in den och kolla vilket budskap den ger ut..
Ha det gött nu allihop!!
kramar
I fredags upplevde jag en hemsk känsla som jag tänkte dela med mig av..
Hela veckan har jag haft huvudvärk till och från och i torsdags fick jag nog och försökte eliminera mina risker att åka på huvudvärk även den dagen så jag sög i mig säkert fem liter vatten under dagen, men tro på fan att jag vid två tiden känner värken komma krypande på vänster sida av huvudet. Det dunkade så mycket så jag var tvungen att gå till spegeln och kolla om det syntes nåt dunkande...
Iaf.. När jag sen vaknade i fredags morse med en hel dags planerat tenta skrivande upptäckte jag att min syn var försämrad.. Först tänkte jag att det säkert berodde på att jag var trött så jag gick upp, kokade en kopp kaffe och satte mig vid datorn för att plugga. Efter typ två timmar kände jag fortfarande att synen inte återgått till det normala, men jag försökte att inte tänka på det för jag kände att jag verkligen behövde plugga och tyckte inte att jag hade tid att fokusera på min dåliga syn och mitt dunkande huvud. Men till slut kände jag mig riktigt orolig så jag gjorde som jag alltid gör nu för tiden. Jag googlade på graviditet och huvudvärk och hittade en del skrämmande saker så jag var tvungen att ringa min alldeles egna beslutsfattare. Jag ringde älskling och sa att jag var riktigt orolig och förklarade alltihop och vi kom fram till att jag skulle ringa barnmorskan och kolla läget.
Jag ringde till min barnmorska som är riktigt bra och jag förklarade min situation.
Jag hörde hur hon försökte lugna mig samtidigt som hon förklarade för mig att jag borde komma dit på en gång.
PANIK!!! Som tur är (det var nog ödet) var detta en av de få dagar som jag hade bilen här så jag rusade till bilen och åkte mot lindesberg lasarett där min barnmorska håller till.
Det var ungefär en halvtimme dit, men den här gången kändes resan som två timmar lång och alla fartkameror gjorde inte det hela bättre.
Väl framme nästan sprang jag in på barnmorskans rum. Hon pratade först lugnande innan hon tog blodtrycket. Blodtrycket var helt normalt, likaså urinprovet och jag har aldrig känt mig så lättat i hela mitt liv.
Både hon och jag misstänkte havandeskapsförgiftning och med tanke på att jag bara hade gått 25 fulla veckor så är lillen inte alls redo att möta världen.
Med beskedet att allt ser bra ut och att huvudvärken och den försämrade synen inte var ett tecken på havandeskapsförgiftning kände jag ett lyckorus som jag kan leva länge på.
På vägen hem vaknade lillen till liv och jag fick känslan av att han ville visa mer än någonsin att han verkligen lever där inne. Sen dess har han varit livlig som aldrig förr och nu märker jag att han har sina rutiner. Nu sover han när jag sover och är vaken när jag är vaken, vilket är otroligt härligt!!
Så från och med nu kommer jag att glädjas åt varje sekund han ger sig till känna och försöka njuta av graviditeten. Förut kände jag att jag hade varit gravid tillräckligt länge och bara längtade tills han behagar komma ut. Men nu är jag glad för varje sekund han vill stanna där inne och växa till sig. Visserligen längtar jag ihjäl mig efter den dagen han kommer och jag får se och hålla i honom, men när den dagen kommer vill jag att han ska vara redo och det är han ju inte än.
Det känns konstigt att känna såna starka band och känslor till någon som man liksom aldrig har sett. Jag undrar hur hans små fötter ser ut, jag känner dem ju hela tiden när han sparkar, men jag vill se..:)
Jaa.. det var det.. syster- hoppas att du är nöjd.. jag vet att du vill att jag skriver om lillen (jag vägrar skriva CG även om han är mest känd vid det namnet). Det kanske inte var det roligaste att höra om denna panikartade situation, men det jag ville komma till var ju hur det förändrade mitt sätt att tänka på den här perioden då man mest känner sig stor, otymplig och oatraktiv..:)
Såg förresten att det är en dokumentär ikväll som jag tänkte se. Den heter sluten avdelning och ikväll får man följa en person med bipolär sjukdom som vistas på en sluten psykiatrisk avdelning så jag tänkte spana in den och kolla vilket budskap den ger ut..
Ha det gött nu allihop!!
kramar
Kommentarer
Trackback
